Det känns fel redan nu, men jag behöver få yttra min klagan och när det mest sociala umgänge jag har just nu är två stycken sovande hundar nyttjas bloggen ännu en gång som det ultimata forumet när jag ska konstatera hur bortskämd man kan vara.
Jag har feber. Ibland. Min temperatur går upp och ned i samma stil som debatten om växthuseffekten. Men likväl havererar min kropp och i kombination med det ska jag skriva min sista hemtenta om moralfilosofi. Feberyra och utlitarism är inte den allra mest önskvärda kombinationen, även om de två ibland påminner om varandra. Jag har ett dygn på mig att hitta motivation, inbilla mig att jag har koll på ämnet, skriva max 4 000 tecken och på så sätt hitta den där kvalitet framför kvantitet-känslan.
I grundskolan och gymnasiet hade jag sjukligt få sjukdagar. Jag hade frånvaro, men jag var inte sjuk, jag var på andra skolor - helt frivilligt. Nu verkar det som min kropp ska kompensera för bristerna på feber i tidigare år genom att lägga in temperaturhöjningar på regelbundna tidpunkter.
Nu skulle jag behöva skriva något som nyanserar mitt pinsamma i-landsbeteende för att visa på vilken storsint, jordnära, förstående, god, egentligen inte alls bortskämd utan bara alldeles underbar människa jag är. Men det här med kreativitet är inte min grej, så jag ska väl satsa på lite te, choklad och Millproblematik de kommande timmarna istället. Om nästa blogginlägg inte får mig att framstå som fruktansvärt sympatisk kan jag i förebyggande syfte säga att jag faktiskt sålde Pandasaker för WWF när jag var i den där liten-och-söt-åldern som innebar att en del faktiskt köpte någon mugg av mig och därmed bidrog med några kronor till att rädda någon panda eller tiger någonstans i världen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar